Trots att min skoldag inte började förrän 13:15 tänkte jag åka till skolan tidigare och skriva på min del av ett grupparbete. Använda en bok som man inte får låna med sig hem, och därför sitta nere i V-husets källare och skriva bland gångar man inte hittar ut från, byggarbete samt en båt och en bil som står där av någon anledning.

Jag hade packat väskan, gått på toaletten en sista gång och skulle precis ge mig av när jag ändrade mig. Det där hopplöshetsmolnet som hängt över mig hela morgonen föll ner som när en lyftkran släpper ett stort stenblock från en lite för hög höjd. Bang, krasch, bucklor i marken. I mig.

Sängen som kastade ur mig före åtta imorse ångrade sig och var välkomnande igen; jag drogs dit, ner under täcket, och brast i gråt till Ebba Gröns Die Mauer. Tänkte att nu bygger jag en mur runt mig och det som härmed gäller är "Halt! Här får ingen passera, här kommer ingen förbi". Rinnande smink och kippande efter luft.

När tårarna slutat komma ägnade jag resten av tiden tills jag var tvungen att åka till skolan åt mobilspel. Misslyckades gång på gång med den där nivån jag måste klara av. Kanske är det just vad jag är. Misslyckad.

När jag sedan berättade om min morgon för en tjej i klassen fick jag det att låta som att jag hade tänkt åka till skolan och plugga, men fastnade med det där jäkla spelet istället, att jag inte orkade åka tidigare för att jag föredrog det. Inget om att jag inte kunde ta mig utanför dörren för att jag var rädd att brista i gråt, inget om att jag inte klarade av att åka iväg för att mitt liv känns så jävla hopplöst.