Det känns mest som att inget spelar någon roll längre. Mitt nya motto är dansa fastän hjärtat brister, och så dansar jag omkring i köket och sköter mitt, bryr mig inte om att det är folk där. Spelar ett spel där jag är den där glada tjejen som skuttar omkring utan bekymmer, men innerst inne är svart. Tjejen vars största problem är att den där nya couscousen inte är lika god som den förra, hon som blir lycklig av att sluta föreläsningarna en halvtimme tidigare. Men egentligen vill jag bara sätta mig i en av sofforna i köket en natt och skriva, gråta. Och kanske vill jag även att någon ser. För ingen tycks någonsin se mig.