Jag vill så gärna kunna säga att jag aldrig hoppas. Inte förväntar mig någonting. Bara accepterar att vissa saker är som de är, och att jag inte kommer att förändra dem.

Jag brukar nog tänka att jag inte hoppas på någonting. Men varför känner jag då den här besvikelsen? Är det inte krossade förhoppningar som drar fram de här känslorna?

Jag måste sluta hoppas, sluta önska. För hur många gånger jag än bestämmer mig så vet jag ju; jag kommer inte kunna förändra mitt sätt att vara. Och gör jag inte det kommer inget någonsin att hända.