blinkande ljus och dunkande musik och krossade drömmar.
När jag cyklar hem i natten är ord som fan, helvete och du borde ju vetat bättre de enda som tar sig in i min hjärna. För ja, jag borde vetat bättre.
Jag borde veta vid det här laget att det alltid slutar på det här sättet. Alltid, jämt, varje gång.
Kanske händer det att jag tror att jag känner något för någon. Kanske vet jag att det inte är själva personen, utan snarare tanken på kärleken som går ut över en person. Men aldrig, aldrig så att någon får veta, såklart.
Och sedan står man där, träffas på ett dansgolv, kramas som hälsning. För vi har ju trots allt setts mycket på sista tiden, gjort en massa skolarbete tillsammans. Ihopparade av någon lärare, vi och en annan kille.
Och som alltid: besvikelsen när den där drömmen om att det skulle bli vi krossas. Drömmen som jag vet bara var en dröm, men ändå gör det ont när den tas ifrån mig.
Så jag dansar lite till och försöker skaka bort känslan. För jag borde ju faktiskt vetat bättre.
Jag borde veta vid det här laget att det alltid slutar på det här sättet. Alltid, jämt, varje gång.
Kanske händer det att jag tror att jag känner något för någon. Kanske vet jag att det inte är själva personen, utan snarare tanken på kärleken som går ut över en person. Men aldrig, aldrig så att någon får veta, såklart.
Och sedan står man där, träffas på ett dansgolv, kramas som hälsning. För vi har ju trots allt setts mycket på sista tiden, gjort en massa skolarbete tillsammans. Ihopparade av någon lärare, vi och en annan kille.
Och som alltid: besvikelsen när den där drömmen om att det skulle bli vi krossas. Drömmen som jag vet bara var en dröm, men ändå gör det ont när den tas ifrån mig.
Så jag dansar lite till och försöker skaka bort känslan. För jag borde ju faktiskt vetat bättre.
die mauer.
Trots att min skoldag inte började förrän 13:15 tänkte jag åka till skolan tidigare och skriva på min del av ett grupparbete. Använda en bok som man inte får låna med sig hem, och därför sitta nere i V-husets källare och skriva bland gångar man inte hittar ut från, byggarbete samt en båt och en bil som står där av någon anledning.
Jag hade packat väskan, gått på toaletten en sista gång och skulle precis ge mig av när jag ändrade mig. Det där hopplöshetsmolnet som hängt över mig hela morgonen föll ner som när en lyftkran släpper ett stort stenblock från en lite för hög höjd. Bang, krasch, bucklor i marken. I mig.
Sängen som kastade ur mig före åtta imorse ångrade sig och var välkomnande igen; jag drogs dit, ner under täcket, och brast i gråt till Ebba Gröns Die Mauer. Tänkte att nu bygger jag en mur runt mig och det som härmed gäller är "Halt! Här får ingen passera, här kommer ingen förbi". Rinnande smink och kippande efter luft.
När tårarna slutat komma ägnade jag resten av tiden tills jag var tvungen att åka till skolan åt mobilspel. Misslyckades gång på gång med den där nivån jag måste klara av. Kanske är det just vad jag är. Misslyckad.
När jag sedan berättade om min morgon för en tjej i klassen fick jag det att låta som att jag hade tänkt åka till skolan och plugga, men fastnade med det där jäkla spelet istället, att jag inte orkade åka tidigare för att jag föredrog det. Inget om att jag inte kunde ta mig utanför dörren för att jag var rädd att brista i gråt, inget om att jag inte klarade av att åka iväg för att mitt liv känns så jävla hopplöst.
Jag hade packat väskan, gått på toaletten en sista gång och skulle precis ge mig av när jag ändrade mig. Det där hopplöshetsmolnet som hängt över mig hela morgonen föll ner som när en lyftkran släpper ett stort stenblock från en lite för hög höjd. Bang, krasch, bucklor i marken. I mig.
Sängen som kastade ur mig före åtta imorse ångrade sig och var välkomnande igen; jag drogs dit, ner under täcket, och brast i gråt till Ebba Gröns Die Mauer. Tänkte att nu bygger jag en mur runt mig och det som härmed gäller är "Halt! Här får ingen passera, här kommer ingen förbi". Rinnande smink och kippande efter luft.
När tårarna slutat komma ägnade jag resten av tiden tills jag var tvungen att åka till skolan åt mobilspel. Misslyckades gång på gång med den där nivån jag måste klara av. Kanske är det just vad jag är. Misslyckad.
När jag sedan berättade om min morgon för en tjej i klassen fick jag det att låta som att jag hade tänkt åka till skolan och plugga, men fastnade med det där jäkla spelet istället, att jag inte orkade åka tidigare för att jag föredrog det. Inget om att jag inte kunde ta mig utanför dörren för att jag var rädd att brista i gråt, inget om att jag inte klarade av att åka iväg för att mitt liv känns så jävla hopplöst.