det är de där sakerna man inte borde göra som tar fram det mest äkta leendet
men det också de som till slut bryter ner en när man inser att maktkänslan är en lögn
för man har inte kontroll
hade man haft det hade man kunnat sluta

mitt tillstånd just nu:
den där första lyckan
men den här gången kommer inte att spåra ur, inte ens lite
för jag kan vägen och vet att jag inte kommer gå den
fast så tänker man kanske alltid i början
för det är ju jag som har makten över mig själv
eller?