Jag skulle kunna inleda den här bloggen med en beskrivning av mig själv. Jag skulle kunna skriva ner saker som hårfärg, längd, vikt samt karaktäristiska drag för att ge en bild av vem jag är på utsidan, men det är egentligen ointressant. För den här bloggen kommer handla om den jag är på insidan.

Jag är egentligen ingen speciell. Ingen som direkt lämnar något avtryck hos folk, ingen man minns. I alla fall är det så jag tror att folk uppfattar mig.
Jag säger inte mycket när jag umgås i en stor grupp av människor jag inte känner mig helt säker med, jag dagdrömmer ofta och jag är sådan att om det är något jag vill ha men inte kan få finns risken att jag börjar hata det istället. Eller så hatar jag mig själv för att jag vill ha det.
Jag tycker om när världen blir vit av snö, strumpbyxor, ugglehalsband, curry, sms, havregrynsgröt, fina mönster, klockor, glass och gulliga saker.
Jag är rädd för bränder och att åka bil (men jag har körkort). Fast det jag egentligen är rädd för med bilåkning är att krocka eller köra i diket, vilket ju alltid kan hända när man är ute på vägarna. Alltså är jag alltid rädd.
Jag anser att det är värre att skada sig allvarligt än att dö och jag tycker inte att ett normallångt liv är för kort. Möjligen skulle jag vilja ha mer tid till att vara ung och dum, för jag vill inte bli vuxen.

Jag lovade mig själv att skriva mer i år; om tankar, känslor och saker man ser. Fånga små, minnesvärda eller helt onödiga ögonblick i text. Och det är där den här bloggen kommer in i bilden.