om sånt som kanske inte var glömt ändå. eller så gömde jag det inte tillräckligt långt in i min hjärna.
Det är först när solen fallit ner bakom träden i horisonten som tankarna kommer. En film med någon som påminner om en person, bilder på facebook lockar fram det där jag trodde var glömt och hopplösheten sprider sig i blodet. Jag vet ju att det aldrig, aldrig, aldrig kommer hända för jag kommer aldrig, aldrig, aldrig säga något om det.