Jag förstår inte hur det kan hända, om och om igen. Nästan varje dag, vecka ut och vecka in, månad efter månad. Hur mitt hjärta kan falla bara vid åsynen av någon. Varje gång. Det är alltid den där hemliga längtan, den jag låtsas inte finns där. Jag kan försöka förneka det hur mycket jag vill, men det där fallande hjärtat talar om för mig att inte ens jag är immun mot det där jag en gång hatade mest av allt. Jag kan inte hjälpa att jag vill att det ska bli vi.
Men du ser mig inte. Aldrig.

Det är först när solen fallit ner bakom träden i horisonten som tankarna kommer. En film med någon som påminner om en person, bilder på facebook lockar fram det där jag trodde var glömt och hopplösheten sprider sig i blodet. Jag vet ju att det aldrig, aldrig, aldrig kommer hända för jag kommer aldrig, aldrig, aldrig säga något om det.

Det var länge sedan vi gjorde det nu, men jag är så glad att jag har någon att prata med som förstår precis vad jag menar. Sådant som vissa inte har en aning om, känslor som vi båda haft. Jag saknar att ligga på en säng i flera timmar och prata om blod, rakblad och ärr med någon som faktiskt förstår. Bara en minut av ett sådant samtal var värt så ofattbart mycket mer än alla de där timmarna jag tillbringade i skolkuratorns rum, det där rummet med papegojgardiner och frukt och näsdukar på bordet framför fåtöljerna.

Det känns mest som att inget spelar någon roll längre. Mitt nya motto är dansa fastän hjärtat brister, och så dansar jag omkring i köket och sköter mitt, bryr mig inte om att det är folk där. Spelar ett spel där jag är den där glada tjejen som skuttar omkring utan bekymmer, men innerst inne är svart. Tjejen vars största problem är att den där nya couscousen inte är lika god som den förra, hon som blir lycklig av att sluta föreläsningarna en halvtimme tidigare. Men egentligen vill jag bara sätta mig i en av sofforna i köket en natt och skriva, gråta. Och kanske vill jag även att någon ser. För ingen tycks någonsin se mig.

Jag vill så gärna kunna säga att jag aldrig hoppas. Inte förväntar mig någonting. Bara accepterar att vissa saker är som de är, och att jag inte kommer att förändra dem.

Jag brukar nog tänka att jag inte hoppas på någonting. Men varför känner jag då den här besvikelsen? Är det inte krossade förhoppningar som drar fram de här känslorna?

Jag måste sluta hoppas, sluta önska. För hur många gånger jag än bestämmer mig så vet jag ju; jag kommer inte kunna förändra mitt sätt att vara. Och gör jag inte det kommer inget någonsin att hända.

När jag cyklar hem i natten är ord som fan, helvete och du borde ju vetat bättre de enda som tar sig in i min hjärna. För ja, jag borde vetat bättre.
Jag borde veta vid det här laget att det alltid slutar på det här sättet. Alltid, jämt, varje gång.
Kanske händer det att jag tror att jag känner något för någon. Kanske vet jag att det inte är själva personen, utan snarare tanken på kärleken som går ut över en person. Men aldrig, aldrig så att någon får veta, såklart.

Och sedan står man där, träffas på ett dansgolv, kramas som hälsning. För vi har ju trots allt setts mycket på sista tiden, gjort en massa skolarbete tillsammans. Ihopparade av någon lärare, vi och en annan kille.
Och som alltid: besvikelsen när den där drömmen om att det skulle bli vi krossas. Drömmen som jag vet bara var en dröm, men ändå gör det ont när den tas ifrån mig.
Så jag dansar lite till och försöker skaka bort känslan. För jag borde ju faktiskt vetat bättre.

Trots att min skoldag inte började förrän 13:15 tänkte jag åka till skolan tidigare och skriva på min del av ett grupparbete. Använda en bok som man inte får låna med sig hem, och därför sitta nere i V-husets källare och skriva bland gångar man inte hittar ut från, byggarbete samt en båt och en bil som står där av någon anledning.

Jag hade packat väskan, gått på toaletten en sista gång och skulle precis ge mig av när jag ändrade mig. Det där hopplöshetsmolnet som hängt över mig hela morgonen föll ner som när en lyftkran släpper ett stort stenblock från en lite för hög höjd. Bang, krasch, bucklor i marken. I mig.

Sängen som kastade ur mig före åtta imorse ångrade sig och var välkomnande igen; jag drogs dit, ner under täcket, och brast i gråt till Ebba Gröns Die Mauer. Tänkte att nu bygger jag en mur runt mig och det som härmed gäller är "Halt! Här får ingen passera, här kommer ingen förbi". Rinnande smink och kippande efter luft.

När tårarna slutat komma ägnade jag resten av tiden tills jag var tvungen att åka till skolan åt mobilspel. Misslyckades gång på gång med den där nivån jag måste klara av. Kanske är det just vad jag är. Misslyckad.

När jag sedan berättade om min morgon för en tjej i klassen fick jag det att låta som att jag hade tänkt åka till skolan och plugga, men fastnade med det där jäkla spelet istället, att jag inte orkade åka tidigare för att jag föredrog det. Inget om att jag inte kunde ta mig utanför dörren för att jag var rädd att brista i gråt, inget om att jag inte klarade av att åka iväg för att mitt liv känns så jävla hopplöst.

det är de där sakerna man inte borde göra som tar fram det mest äkta leendet
men det också de som till slut bryter ner en när man inser att maktkänslan är en lögn
för man har inte kontroll
hade man haft det hade man kunnat sluta

mitt tillstånd just nu:
den där första lyckan
men den här gången kommer inte att spåra ur, inte ens lite
för jag kan vägen och vet att jag inte kommer gå den
fast så tänker man kanske alltid i början
för det är ju jag som har makten över mig själv
eller?

Vaknar upp till fågelkvitter och lite sol som letar sig in genom persiennerna,
väderleksprognosen visar sju plusgrader på lördag.
Kanske, kanske är våren på gång. Jag hoppas.

Mitt liv packades ner och fyllde två stora väskor, för att sedan glida genom Sverige med tåg tillsammans med mig. Landskap som susar förbi, till en början synligt men allt som tiden går blir det svårare att se; mörkret faller och gör mitt X2000-tåg till en egen värld, en egen bubbla och det enda jag ser när jag försöker titta ut genom fönstret är mina egna ögon som stirrar tillbaka.

Den första skolveckan är en av de längsta i mitt liv. Dagarna sniglar sig fram, trots att det känns som att tiden går rätt fort ändå. Timmarna flyger förbi, men dagarna stannar kvar.
När jag har suttit i föreläsningssalar sex timmar om dagen i fem dagar blir det äntligen helg och vi firar min kompis som fyller år. Det är presenter, skinnsoffor och shots ur äggkoppar. När jag åker hem klockan halv två på natten har det bildats ett tunt, tunt lager av snö på marken och det där lilla hoppet jag hade om våren blåser bort.

dom säger att man inte hittar kärleken om man letar efter den
men jag har aldrig letat
och aldrig funnit

kanske söker jag ständigt, utan att veta om det
kanske har letandet blivit mitt normala tillstånd;
hur tar man sig då ur något man inte vet om att man är fast i?

Halkade ner till centrum igår. Ödestad, sånär på några pensionärer. Kanske inte så konstigt egentligen, med tanke på att alla är i skolan eller jobbar om dagarna.

Det jag hade tänkt köpa var ett nagellack. Hittade ett par leopardstrumpbyxor, köpte dem. Gick in på Willys och köpte tuggummi och cola zero. Helt tomt på folk, två kassörskor som inte hade någonting att göra. En av dem är mamma till en tjej som gick i min klass när jag var yngre och jag valde medvetet den andra kassan.
"Hej Linnéa!", hälsade hon i alla fall. Jag hälsade tillbaka.

Det är underligt egentligen, att folks föräldrar fortfarande hälsar på en trots att man inte har pratat med deras barn på så länge. Trots att man inte ens skulle hälsa på dem.
Jag vet att min pappa hälsar på den här kassörskans dotter. Och kassörskan hälsar på mig. Men jag skulle inte hälsa på dottern, och hon skulle inte hälsa på mig.

Efter Willys styrde jag besviket stegen hemåt. Kom sedan på en affär till som kunde tänkas ha nagellsck, och där fanns det. Det perfekta glitternagellacket. Silver som skiftar i olika färger, precis vad jag letat efter. Målar jag det nagellacket över ett mörkt får jag galaxnaglar.

Jag hade en klok mattelärare en gång, på högstadiet.
"Jag kan inte lära er någonting", sa han. "Jag kan bara hjälpa er att lära er själva."

Har precis varit på en promenad i äckelslasket. Sjunkit ner med fötterna, halkat omkring. En gång råkade jag gå i en snöhög och snön slöt sig om benet, ända upp på låret.

Snöplogen körde just förbi här utanför och förflyttade äcklet från vägen till trottoarkanterna. Tre sekunder senare står inte mindre än sju av mina grannar och skottar bort slasket från sina garageuppfarter.
Ibland känns det så typiskt Svensson Svensson här; alla skottar samtidigt när det har snöat, alla drar igång gräsklipparen samtidigt när det är en fin dag och alla fyller luften av grillrök om sommarkvällarna. Det enda som inte är samma är väl husen: villor i olika färger, former och storlekar. Tack och lov.

Termometern visar +0,1 grader och min hjärna ställer genast in sig på att det är vår. Det är i alla fall vad jag vill tro, trots att det bara är början av januari. Våren är den finaste årstiden, och jag skulle inte ha något emot att låta den komma nu.

Med skinnjacka och en stor halsduk ger jag mig ut på promenad på gator som är hala av snön som snöplogen packat. Många, många gånger tappar jag balansen, men jag lyckas ändå hålla mig på fötter under de där åttio minutrarna jag är ute.

När en lastbil står över ett övergångsställe och jag går bakom börjar den backa, bara en meter ifrån mig. Jag får nästan springa för att inte bli överkörd. Det är då jag är glad att jag har tagit körkort och vet att de vita lamporna där bak betyder att backen är ilagd; annars hade jag troligen inte ens sett att lastbilen rörde sig mot mig.

Jag hatar lastbilar för de ser så elaka ut.

Dansar ensam omkring i rummet med sotade ögon och nyklippt, fluffigt hår. Utanför har snön till slut upphört att falla från himlen, just när man undrade hur stora molnen kan vara; hur mycket nederbörd som ryms, om det är möjligt att snöa tre dagar i sträck.

bilder från weheartit.

Jag skulle kunna inleda den här bloggen med en beskrivning av mig själv. Jag skulle kunna skriva ner saker som hårfärg, längd, vikt samt karaktäristiska drag för att ge en bild av vem jag är på utsidan, men det är egentligen ointressant. För den här bloggen kommer handla om den jag är på insidan.

Jag är egentligen ingen speciell. Ingen som direkt lämnar något avtryck hos folk, ingen man minns. I alla fall är det så jag tror att folk uppfattar mig.
Jag säger inte mycket när jag umgås i en stor grupp av människor jag inte känner mig helt säker med, jag dagdrömmer ofta och jag är sådan att om det är något jag vill ha men inte kan få finns risken att jag börjar hata det istället. Eller så hatar jag mig själv för att jag vill ha det.
Jag tycker om när världen blir vit av snö, strumpbyxor, ugglehalsband, curry, sms, havregrynsgröt, fina mönster, klockor, glass och gulliga saker.
Jag är rädd för bränder och att åka bil (men jag har körkort). Fast det jag egentligen är rädd för med bilåkning är att krocka eller köra i diket, vilket ju alltid kan hända när man är ute på vägarna. Alltså är jag alltid rädd.
Jag anser att det är värre att skada sig allvarligt än att dö och jag tycker inte att ett normallångt liv är för kort. Möjligen skulle jag vilja ha mer tid till att vara ung och dum, för jag vill inte bli vuxen.

Jag lovade mig själv att skriva mer i år; om tankar, känslor och saker man ser. Fånga små, minnesvärda eller helt onödiga ögonblick i text. Och det är där den här bloggen kommer in i bilden.